jag börjar bli så trött på att vara snäll hela tiden. snällhet ger mig inte särskilt mycket. ett klart samvete antar jag. men vad är ett samvete? är det principer som jag uppfostrades efter och som är så djupt präglade i mig att jag inte kan bryta dem? i så fall är jag (och andra) ganska sorgliga människor. hur som helst, snällhet...lönar sig inte. jag tror visserligen inte att utstuderad elakhet gör det heller. det måste finnas en balans i allt, sa den gamle buddhisten och hällde socker i saltet. det känns lite som att man inte uppskattas för vad man gör längre. snälla ord är en sak, men talar inte handling högre? eller brist på handling? eller är brist på handling bara ett annat uttryck för att undertrycka sin egen vilja? om man nu vill vara hedonist som inte förvägrar sig någonting, kan man fungera med andra människor? jag vet inte riktigt vad jag vill vara. mig själv antar jag, men vissa dagar undrar man.

hörlurarna till min ipod har varit trasiga ett bra tag nu, men eftersom jag ändå bara rört mig i lund har det inte varit en källa till större irritation. en stadsbuss i lund tar högst tio minuter och således hinner man inte börja irritera sig på sina medpassagerare såvida det inte är extremt. men igår var jag i föräldrahemmet och packade saker inför den stundande flytten. åkte tillbaka i morse. 40 minuter med tonårsfnitter. jag höll på att bli galen. jag tror jag börjar bli gammal.

för lite drygt en timme sen, skrivande stund, tog den svenska integriteten sina sista rosslande andetag och lade sig ner för att dö utanför rosenbad. sverige kan nu stoltsera med en lagstiftning som skulle gjort stasi stolta - ipred är här! länge leve våra folkvalda som skiter i att representera folkets röst! eftersom ipred inte debatterats tillnärmelsevis lika mycket som fra-lagen kommer här några godbitar vi kan se fram emot:

1. civilrättsliga processer kan inledas utan att de anklagade får reda på detta och kan börja försvara sig. i grund och botten, istället för att reda ut enkla missförstånd direkt med personen i fråga kan en process dras igång mot dig och du bli arresterad utan att veta för vad.

2. du kan som privatperson vakna upp en morgon och upptäcka att dina tillgångar är frusna, dina bankkonton låsta. av vem? polisen som utreder dig för ekobrott? nej, av nöjesindustrin om de misstänker (inte har bevisat) olaglig fildelning.

3. samma industri får nu göra husrannsakan hos dig eller på din arbetsplats utan att domstolstillstånd krävs.

4. du kan som svensk och eu-medborgare nu se fram emot att eventuellt få din påstådda fildelning prövad i usa där som vi alla vet skadestånden är lite högre än på vår sida atlanten.

5. ovanstående innebär att rättssäkerheten i sverige nu är ganska sjuk och kommer så småningom att gå samma öde till möte som integriteten gjorde idag. vilket underbart land med polarna ipred och fra snart sida vid sida!

men vänta nu, tänker läsarna - det här drabbar väl inte mig? jag laddar ju bara ner en film då och då och det är ju knappast som jag säljer materialet vidare. tyvärr, tyvärr, goda läsare, nu när vi infört pax americana i sverige rekommenderar jag att ni googlar på amerikanska rättsprocesser mot enskilda fildelare.

frågan om upphovsrätten är av sekundär natur just nu. den framstår i förhållandet som ett lyxproblem man kan debattera på akademiska seminarier. vi har förlorat något stort och viktigt idag - rättsstaten har blivit våldtagen av en effektiv lobbyorganisation. så ja, nu är min generation kriminaliserad. vi lever bokstavligt talat utanför lagen nu. kommer vi sluta fildela? definitivt inte. kommer fildelningen minska? i så fall marginellt. kommer vi tigas ihjäl? dessvärre kommer de större medierna antagligen inte stå på vår sida - varför skulle de? de ägs till största del av dotterbolag till världens mediejättar. men vad som gör mig verkligt, verkligt rädd, är att vår så "fantastiska" public service, sveriges radio, inte ens tar upp att lagen klubbats igenom i kvällsnyheterna. svt finansieras med våra pengar, de borde då också ta upp nyhetsinslag som berör stora delar av folket. detta ska givetvis göras på ett objektivt sätt men information är välbehövlig.

så vad ska vi göra åt saken? tråkigt nog finns det inte särskilt mycket vi kan göra. det är naivt att tro att några demonstrationer skulle göra någon nytta. regering och riksdag har gång på gång visat att de helt enkelt inte bryr sig. det vi kan göra är att aldrig hålla tyst om det här. vi får inte sitta och nicka och le som en duktig svensk ska göra. vi måste bli förbannade, sen kan vi diskutera vidare, men först och främst måste vi bli förbannade!

titel: frost/nixon
skådespelare: frank langella, michael sheen, kevin bacon mfl.
regissör: ron howard
bolag: studio canal
längd 122 min
år: 2008
land: usa/storbritannien/frankrike
åldersgräns: varierande mellan 6 - 15 år i länderna den granskats.
recenserad version: award consideration copy
tagline: "400 million people were waiting for the truth"
oscarsnomineringar:

1. best editing
2. best adapted screenplay
3. best actor (frank langella)
4. best director (ron howard)
5. best picture

handling

när richard nixon avgick som usa:s 37:e president hade något liknande aldrig tidigare hänt. efter att ha kollapsat dagarna efter beslutet fann den nye presidenten, gerald ford, att nixon skulle ges amnesti för sina eventuella brott. det amerikanska folket blev rasande. samtidigt, i australien, hade den populäre pratshowvärden david frost fått en idé - han skulle intervjua nixon och kanske i processen få honom att erkänna sina misstag.

skådespel

frank langella kanske inte är porträttlik till tusen som richard nixon, men hans skådespel är makalöst. han ger en bild av en man som inte anser att han gjort några fel även om inte särskilt många skulle hålla med honom. han vill förklara sig själv, bli dömd på sina meriter och inte sina misstag och langella spelar rollen mästerligt. michael sheen är väl helt okej som david frost, men saken är att detta är langellas film rakt igenom och sheen får nöja sig med att spela andrafiol. birollsskådespelarna är bra även om de inte har särskilt mycket att göra. jag blev väldigt glad över att se kevin bacon tillbaka i filmens finrum. en underskattad skådespelare som förtjänar att få roller i bra filmer.

manus & regi

först och främst - jag gillar inte ron howard som regissör. det verkar som att han har något slags mindervärdeskomplex som gör att han hela tiden måste bevisa att han kan leka med de stora grabbarna när det gäller regi. inte blev det bättre för att han oförklarligt vann en oscar för den otroligt överskattade a beautiful mind. jag måste ändå medge att frost/nixon i det stora hela är ett okej hantverk med smärre irritationsmoment. varför inte ta pseudodokumentären han bygger upp till en början fullt ut? varför spendera så mycket tid med att bygga upp david frosts i sammanhanget ganska ointressanta karaktär? nåja, ett godkänt hantverk är det i alla fall.

vad den här filmen lever på är först och främst manuset, baserat på pjäsen med samma namn. samtidigt hade man kunnat argumentera för att manuset hade inte kunnat vara så här starkt utan de reella händelserna det baseras på. intervjuerna mellan frost och nixon är mästerligt iscensatta och att se två människor sitta i varsin stol och prata med varandra har sällan varit så spännande. däremot är ramhistorien splittrad med langellas scener skyhögt mycket mer intressanta än sheens. på det hela taget, ett splittrat manus.

omdöme

de som känner mig vet att jag älskar historia. den här filmen gav mig inte särskilt mycket nytt som jag inte redan kände till, men att se historien dramatiserad var väldigt intressant och kul. samtidigt känns det som något saknas. filmen är lite för lättviktig och manuset skulle behöva revideras. det enda i filmen som är en direkt succé är langellas roll som nixon, men för att sammanfatta filmen är det den svagaste jag sett hitintills som är nominerad till filmvärldens mest prestigefyllda pris i år.

oscarsrecensionerna dröjer lite just nu. har en del skolarbete att hämta igen efter att jag varit halvt utslagen i några dagar. gjorde den förbaskade koloskopin i tisdags. holy hell, är allt jag har att säga. efter att ha rensat magen i en och en halv dag med världens äckligaste sörja som jag skulle dricka fick jag en slang uppkörd en meter i mig. inte konstigt att jag fortfarande mår lite märkligt. eller som min svåger (som gjort samma procedur ett antal gånger) sa: "dagen efter känns det som man blivit riktigt full under pridefestivalen och gjort några dåliga val." så rätt, så rätt.

de goda nyheterna är att jag inte har cancer. de dåliga (?) nyheterna är att jag har ulcerös kolit - en kronisk tarmsjukdom jag kommer få leva med livet ut. anledningen till frågetecknet inom parantes är att jag ärligt talat inte vet om det är något negativt. jag har haft såna problem med min mage sen jag var tolv år gammal så det känns bara bra att ha fått reda på att det inte är stress/ångestrelaterat utan en påtaglig sjukdom som går att medicinera emot.

elli var med mig hela vägen. höll mig i handen och torkade svetten från min panna under undersökningen. hon är bäst. det finns inget annat sätt att säga det på.

så här i efterhand tänker jag bara på hur fan jag egentligen klarade det. en hel jävla meter slang upp dit solen inte lyser. tacka gud för lustgas säger jag bara.

/ulf - mästaren på extrem tillfällig bodypiercing

nytt inlägg i oscarsrecensionerna. den här gången något så trevligt som ett episkt livsdrama.

titel: the curious case of benjamin button
skådespelare: brad pitt, cate blanchett, taraji p. henson mfl.
regissör: david fincher
bolag: paramount pictures/warner bros.
längd 166 min
år: 2008
land: usa
åldersgräns: varierande mellan 11 - 15 i de länder där den blivit granskad.
recenserad version: svensk biografutgåva (sf filmstaden, lund, 2009-01-16)
tagline: "life isn't measured in minutes, but in moments."
oscarsnomineringar:

1. best art direction
2. best cinematography
3. best costume design
4. best editing
5. best makeup
6. best sound
7. best original score
8. best visual effects
9. best adapted screenplay
10. best actor (brad pitt)
11. best supporting actress (taraji p. henson)
12. best director (david fincher)
13. best picture


handling

benjamin föds samma kväll som första världskriget slutar. det är en strålande kväll med karnevalstämning i staden, men glädjen grumlas för benjamins far när hans fru dör i barnsäng och hans nyfödde son ser fruktansvärt deformerad ut. i ett desperat ögonblick lämnar han barnet på trappan till ett ålderdomshem där tjänsteflickan queenie tar hand om honom. snart inser de boende på ålderdomshemmet att benjamin är ett mirakel - han åldras bakåt.

skådespel

brad pitt är en märklig skådespelare. om han får ett bra manus att arbeta med, så som här, är han väldigt, väldigt bra, men för varje bra roll han gör gör han också tre eller fyra på halvfart och slentrian. jag kan absolut inte klaga på pitt i den här filmen och inte heller på hans motskådespelerska, den alltid lika undersköna cate blanchett. även birollerna är välspelade med taraji p. hensons porträtt av queenie som främsta exempel. måste bara nämna mannen som spelar queenies kärleksintresse, tizzy. försök säga hans namn tio gånger snabbt: mahershalallhashbaz ali.

manus & regi

jag har redan nämnt att manuset är ytterst välskrivet. det mest imponerande med det är att det lyckas ta ett levnadsöde, om än ett ovanligt sådant, som spänner över några av de mest händelserika åren i världshistorien, men ändå inte skriva publiken på näsan genom att skildra alla historiska händelser. forrest gump lyckades med det konststycket, men annars kan jag inte komma på någon annan film där ett sånt berättande inte bara känns krystat. istället får vi en berättelse om en ovanlig mans öde i en ovanlig tid som mest fungerar som en passande fond till hans äventyr. kärlekshistorien mellan pitt och blanchett är väldigt välkonstruerad och riktigt rörande. är det något jag inte tål så är det orealistiska och överdrivna kärlekshistorier på film, men här lyckas pitt och blanchett skildra ett trovärdigt dito. det är inte de enorma gesterna vi hittar hos många liknande filmer, utan en historia om två människor som upprepande gånger hittar och förlorar varandra. återigen kommer jag att tänka på forrest gump. det är lite det som man kan sammanfatta den här filmen med - en forrest gump med inte lika mycket humor, men desto mer känslomässigt djup.

regin är otroligt vacker och välgjord. david fincher har inte gjort särskilt många filmer innan, men i hans resumé återfinner man flertalet kultfilmer, så som fight club, seven och alien III. likaså gjorde han en av 2007 års bästa filmer i zodiac. fincher har sin egen stil och det märks också i den här filmen. samtidigt är hans regi föränderlig och anpassar sig efter manuset på ett mästerligt vis. den här filmen är en representation av vad jag vill kalla för finchers "ljusa" stil - vilken man återfinner i den redan nämnda zodiac. hans mörka stil ser man redan i alien III, blev stilikonisk i och med seven och fick sin slutgiltiga form med fight club. benjamin button är i första hand ett exempel på den socialrealistiska fincher visat på senare år, men blandar även in fantastiska element som påminde mig om filmer som big fish eller el labirinto del fauno. att fincher känner och litar på brad pitt, vars karriär fick en rejäl skjuts med seven, står klart och fincher har också bra skådespelarregi när det gäller de andra skådepspelarna. kort sagt, otroligt bra.

omdöme

jag hade hört mycket gott om den här filmen och vägrade konsekvent att ens se trailers för att inte få den förstörd för mig. och vilken film det visade sig vara! den klockar in på nästan tre timmar men var de timmarna försvann har jag ingen aning om. det här är filmmagi när den är som allra bäst och en riktigt tungviktstävlande till bästa film på oscarsgalan. se den!

det är en ny oscarssäsong och galorna avlöser varandra. även om inte nomineringarna till "the big one" har släppts än kan man ganska enkelt räkna ut vissa av de nominerade. istället för att låta februari bli en månad fylld med recensioner i år tänkte jag sprida dem lite jämnare över januari och februari. först ut, the wrestler.

titel: the wrestler
skådespelare: mickey rourke, marisa tomei, evan rachel wood mfl.
regissör: darren arronofsky
bolag: protozoa pictures
längd 115 min
år: 2008
land: usa
åldersgräns: varierande mellan 15 - 16 år i de länder där den blivit granskad.
recenserad version: award consideration copy
tagline: love. pain. glory.
oscarsnomineringar:

1. best actor (mickey rourke)
2. best supporting actress (marisa tomei)

handling

randy "the ram" robinson var en stor wrestlingstjärna under sportens glansdagar på 80 - talet. nu, tjugo år senare, bor han på en husvagnscamping och jobbar som lagerarbetare. men på helgerna hoppar randy fortfarande från topprepet, även om han nu gör det för en betydligt mindre publik än under sina glansdagar. när randy får en hjärtattack efter att ha misshandlat sin kropp mer än vanligt måste han dock tänka över sitt liv.

skådespel

mickey rourke äger den här filmen totalt och det är ganska intressant att se hur filmens handling återspeglar hans egen karriär. för den som inte känner till honom sen innan var 80 - talet rourkes glansdagar och han spåddes en lysande framtid inom actiongenren. riktigt dumma beslut (som att tacka nej till tom cruise roll i rain man eller för den delen tacka nej till huvudrollen i beverly hills cop) och hans excentriska personlighet satte dock käppar i hjulen för honom och till sist ville ingen anlita honom längre. efter en framgångsrik boxningskarriär återvände han till skådespeleriet och fick sitt andra "genombrott" som marv i sin city. rourke visar i den här filmen att han bra mycket mer än en kompetent actionskådespelare. han har en känsla och närvaro som är få förunnad och frågan är om någon skådespelare har kunnat spela så här punch drunk sen sylvester stallone gjorde rocky. han vann också sin första golden globe för den här rollen så att han ska bli nominerad till en oscar är ingen särskilt långsökt gissning.

de övriga skådespelarna får av naturliga skäl stå tillbaka för rourkes enastående spel. marisa tomei är bra men har en ganska otacksam roll att arbeta med som en ganska klyschig "horan med hjärtat av guldkaraktär". evan rachel wood är mycket bra som rourkes dotter men har dessvärre alldeles för få scener för att hon ska kunna göra ett större intryck. intressant är också att se alla mer eller mindre kända wrestlare som skymtar förbi i cameos.

manus & regi

när jag var liten var wrestling en drog för mig. varje helg körde tv3 ett wrestlingprogram kommenterat av hoa-hoa dahlgren och den alldeles underbart nördige bruno. när jag var i tonåren var wrestling dock inte tufft nog att se på och jag glömde bort underhållningsformen. några år senare laddade jag ner en gammal wrestlinggala och blev halvt om halvt biten igen. nu var det dock inte de habilt konstruerade historierna som intresserade mig så mycket som det var brottarna själva. således hade jag en ganska djupgående förkunskap om wrestling både på och utanför scenen innan jag såg den här filmen. det är absolut inget måste, men små detaljer lär gå förlorade för den oinvigde. nåja, vad jag vill ha fram är att filmen lyckas väldigt bra med att porträttera underhållningsindustrin och på det sätt det tär på folket som arbetar i den. wrestling må till största utsträckning vara fejk, men det råder inget tvivel om att det sliter på kroppen något enormt. i grund och botten lyckas filmen med sitt porträtt av en underhållningsform som i mångt om mycket ses ner på av samhället i stort.

filmen är givetvis inte bara en film om wrestling utan även om kärlek, vänskap och familjeförhållanden. på det hela taget lyckas filmen även med dessa teman, även om det begynnande kärleksförhållandet mellan rourke och tomei är lite väl klyschigt för min smak. personligen skulle jag hellre sett att manuset hade utforskat randys familjeförhållanden lite djupare och att rachel evan wood hade fått fler scener. vad som stör mig lite med manuset är bara att det blir lite väl mycket bruce springsteen över det. missförstå mig inte, jag älskar springsteen, men temat arbetarklasshjälte är väldigt svårt att få till utan att det ska slå över i pekoral. som för att poängtera detta har springsteen skrivit temasången...

regin är mycket, mycket bra. darren aronofsky slog igenom med dunder och brak med requiem for a dream (som för övrigt är den bästa film om drogproblematik jag sett) men flummade tyvärr ut rejält med the fountain. nu har han återvänt till en mer realistisk ton i sitt filmskapande och det märks inte minst på regin. the wrestler har en dogmalik stil i kameraarbete och miljöer men aronofsky löper tack och lov inte hela den vägen ut rent stilistiskt. som hans tidigare filmer använder han sig av musik på ett mycket effektivt vis och soundtracket är hans egen lilla kärleksförklaring till 80-talets metalscen. tagningarna är långa, svepande och användandet av handkamera fungerar väldigt bra. överlag en mycket välregisserad film.

omdöme

jag såg trailern för den här filmen för snart ett halvår sen och sedan dess har jag knappt kunnat bärga mig tills den kom ut. det här är en av förra årets bästa filmer. jag har klagat på vissa klyschor i manuset, men slutprodukten är så ärlig och så naken att det fungerar trots dessa. jag skulle definitivt inte sörja om den här filmen vann något större på oscarsgalan.

usch, usch, usch. fick en kallelse till sjukhuset idag. de vill göra en endoskopi på mig. för den som inte vet vad det är kan jag berätta att man dricka fyra liter laxerande medel, tömmer magen på allt som finns, åker till sjukhuset, kör upp en slang 60 - 80 centimeter upp i tarmen, får tarmen uppumpad med luft och sen ligger man där i en halvtimme. jag hatar att gå till läkaren rent allmänt, men detta tar priset sen jag fick min senaste gastroskopi. har suttit och läst om vilka eventuella sjukdomar de kan hitta. den enda som är riktigt allvarlig är tjocktarmscancer. läste siffrorna på cancerfondens hemsida och såg att det är drygt 1500 svenska män som får diagnosen varje år, med drygt 80% en bra bit över 40 år. det kan ju röra sig om något farligt, men eftersom jag inte mått dåligt på några månader funderar jag på att strunta i det. är det bara dumt och ska jag bita i det laxerade äpplet? ska ringa vårdcentralen imorgon och prata med läkare. jag vill verkligen inte göra den här undersökningen om jag absolut inte måste.

i somras fick jag idén att se igenom alla gamla disneyfilmer. projektet föll på att jag inte hade någon som ville se dem med mig och att se barndomsnostalgi ensam är bara kul då och då. sen kom elli...:)...så här är den första recensionen i en lång rad av disneys långfilmer. just det, det är också den första recension som jag skrivit med någon annan, så vad ni läser är både mina och ellis åsikter.

titel: snow white & the seven dwarfs
skådespelare: adriana caselotti, lucille la verne, roy atwell mfl.
regissör: david hand
bolag: walt disney corporation
längd 83 min
år: 1937
land: usa
åldersgräns: åldergränserna över världen går från "passar alla" (barntillåten) till sju år.
recenserad version: region 2 dvd-utgåva
tagline: "walt disney's new characters in his first full-length production!"

handling

den som inte vet vad snövit handlar om har levt under en sten hela sitt liv. nåväl, för att göra historien kort är snövit en prinsessa som bor på slottet tillsammans med sin elaka styvmoder till drottning. efter att drottningens magiska spegel envist vägrar säga att drottningen är den vackraste kvinnan i riket beslutar sig drottningen för att få sin "rival", snövit, mördad. när mördaren inte klarar av att genomföra dådet flyr snövit in i skogen där hon snart träffar på sju nya, små, vänner.

skådespel

eftersom det här är disneys första långfilm har den också genomgått en hel del "förbättringar" genom åren. så även i röstskådespeleriet som är en riktigt blandad kompott i originalet. snövit är försedd med adriana caselottis extremt pipiga och naiva röst som irriterade både mig och elli något enormt. samtidigt har samtliga dvärgar väldigt bra röstskådespelare medan drottningen och prinsen hamnar någonstans mitt emellan. det går ett rykte om att den svenska originaldubben skulle vara walt disneys egen favorit, men hur det är med sanningshalten i det påståendet vet jag inte. vad jag däremot vet är att filmen dubbades om 1982 och det är den versionen vi barn av 80 - tal har vuxit upp med. och för en gångs skull måste jag medge, den nya dubben är bättre.

manus & regi

manuset till snövit baserar sig givetvis på bröderna grimms variant av den klassiska sagan. det finns skillnader, men grundhistorien är ungefär den samma. manuset fungerar ganska väl fram tills slutet som känns märkligt avhugget. anledningen till detta sägs vara att prinsen hade en mycket mer framträdande roll i originalmanuset men att hans roll tonades ner under produktionen eftersom han visade sig väldigt svår att animera. nåväl, rent berättartekniskt fungerar manuset alltså ganska väl, men det finns detaljer i det som stör. visserligen måste man bedöma alla filmer efter den tid de gjordes i, men kvinnosynen i snövit har verkligen inte åldrats med grace. snövit kan vara den våpigaste disneyprinsessan någonsin och har inte särskilt många förmildrande drag. så länge snövit håller tyst, alternativt sjunger, fungerar filmen så otroligt mycket bättre. musiken är för övrigt den del av filmen som tillsammans med animationen har åldrats bäst. här återfinns en mängd disneyklassiker så som "whistle while you work", "hey ho" och "someday my prince will come" och soundtracket var för övrigt det första som släpptes som kommersiell skiva.

om snövit är tråkig är dvärgarna raka motsatsen. alla av dem må inte få den karakterisering som de förtjänar, men faktum är att de fortfarande fick oss bägge att dra på smilbanden. personligen undrar jag bara varför "butter" är så jäkla gay?

några ord om regi och animation innan det slutgiltiga omdömet. det här kan vara en av de snyggaste animerade filmer jag någonsin sett och många senare disneyfilmer kan inte mäta sig med den fulländade estetik med inslag från tysk expressionism och de gamla illustrationerna till bröderna grimms sagor. regin lider tyvärr något eftersom manuset fick ändras i sista sekund och det redan nämnda problemet med slutet uppstod. de scener som nu fick plats är dock välregisserade och väl avvägda.

omdöme

ulfs omdöme:"snow white" må vara en klassiker, men för mig är det en trasig film. hälften av filmen är underbar med sina otroligt höga produktionsvärden och roliga bikaraktärer. andra halvan är ganska sövande och skulle verkligen behöva ses över. som ett hantverk är det utsökt med sina teckningar och musik, men som film betraktat är den ganska unken.

ellis omdöme:"snow white" är en film som kan inte kan undkomma, så är det bara. precis som med sill vid jul ifrågasätts den aldrig, trots att den inte smakar något vidare när den går ner. man skulle kunna klaga rejält på den usla kvinnosynen den lär ut till små barn, men att säga att en disneyfilm lider av detta är som att säga att det är mörkt om natten. den duger och bjuder på en del skratt, men den hade nästan varit bättre om man droppat snövit och bara låtit filmen handla om dvärgarna.

ulfs betyg: 2/5
ellis betyg: 3/5

sitter med en varm risvärmare kring halsen och försöker bota en elak huvudvärk. tänkte göra som alla andra under tiden och göra en nyårslista:

1. var 2008 ett bra år?
på det hela taget, ja. första halvan var väl sådär, men andra halvan rockade.

2. årets bästa händelser?

träffade elli, friade till elli, rysningarna när leonard cohen drog igång "everybody knows" på sofiero, blev klar med min utbildning, fick till sist en lägenhet i lund.

3. årets sämsta händelser?

att jag var konstant sjuk månaderna oktober - november, jobbiga relationssaker, att jag inte fick min doktorandplats.

4. några nya barn i bekantskapskretsen?

ja, två faktiskt. sofie & david fick vidar och min syster fick dotter nummer två, tua.

5. planer för 2009?

den som visste det. jag vill jobba, flytta ihop med elli och må bra. annars har jag inget planerat.

6. resor under 2008?

bara lokala resor. eller, jo, en dag i köpenhamn om det räknas.

7. något du saknade under 2008 som du vill ha under 2009?

det är en dum fråga att fråga en lycklig man.

8. vilket datum kommer du alltid komma ihåg från 2008?

21 december - jag friade till elli.

9. din största personliga framgång under 2008?

tja, det låter lite fel att säga att elli var en personlig framgång så jag måste nog säga att jag blev klar med utbildningen.

10. ditt största personliga misslyckande?

doktorandplatsen som inte blev av.

11. var du sjuk/skadade dig under 2008?

heh, 2008 kan ha varit det år jag varit mest sjuk någonsin. allt skit som man kunde dra på sig drog jag också på mig. influensor, förkylningar och den eviga migränen för att nämna några. skador? tja, jag bröt min tå för åttonde gången tror jag.

12. bästa investeringen under 2008?

mat? inte vet jag, jag har inte kunnat spendera särskilt mycket under 2008. jag antar jag får säga min playstation 3 trots att jag inte hunnit använda den så mycket.

13. vems uppträdande bör premieras?

ellis och niklas. min fruga och min bäste vän. det är vad jag behöver och de lyfter upp mig när jag trillar.

14. vems uppträdande är bäst att glömma?

mitt eget under några månader. i retroperspektiv var jag inte särskilt vuxen och ansvarstagande precis.

15. vad spenderade du mest pengar på?

mat och resor tror jag.

16. vad gjorde dig riktigt, riktigt entusiastisk?

leonard cohen på sofiero, elli (ja, jag vet att jag tjatar, men hur värderar man det bästa som hänt en?), metal gear solid 4.

17. vilken låt får dig att tänka på 2008?

en hel drös faktiskt. första halvan av året var det "time to pretend" av mgmt, "sunday morning coming down" av johnny cash och "her father didn't like me anyway" av shane mcgowan & the popes. andra halvan av året var det "three little birds" av bob marley, "i would do anything for love (but i won't do that)" av meat loaf, "i wanna marry you" av bruce springsteen och "bad things" av jace everett.

18. jämfört med den här tiden förra året är du:

lyckligare? - definitivt.
smalare? - mja, ungefär det samma.
rikare? - ungefär det samma.

19. vad skulle du gjort mer av?

tränat. min simträning kom av sig i och med den långa sjukdomsperioden i höstas. bör tas upp igen under våren.

20. vad skulle du gjort mindre av?

rökt antar jag. borde verkligen sluta. eller åtminstone trappa ner markant.

21. blev du kär?

minst sagt...:)

22. hur många one-night stands?

uhm...tre eller fyra, beroende på hur man räknar.

23. bästa tv-program?

svårt, men eftersom jag gjorde en lista för några veckor sedan måste jag säga "dexter".

24. hatar du någon som du inte hatade vid den här tiden förra året?

nej, jag hatar inte. på sin höjd blir jag upprörd, sur eller arg.

25. bästa bok du läste?

läste väldigt mycket förra året så jag har nog glömt bort hälften. en som dock gjorde ganska stort intryck var "människohamn" av john ajvide lindqvist.

26. bästa nya band du upptäckte?

ingen aning faktiskt. tom lehrer snurrade ganska friskt i somras och jag hade inte hört någonting av honom innan (det hade jag visserligen, men jag visste inte att det var han) så jag antar att det får bli han.

27. vad ville du ha och fick?

elli.

28. vad ville du ha som du inte fick?

doktorandplatsen, diverse jobb.

29. bästa film?

fråga om några månader då jag hunnit gå igenom alla som hade premiär sent förra året. hitintills dock: "the dark knight" och "låt den rätte komma in".

30. vad gjorde du på din födelsedag och hur gammal blev du?

jag fyllde 26, så mycket vet jag. vad jag gjorde har jag ingen aning om.

31. vad skulle gjort ditt 2008 så mycket bättre?

om jag fått vara frisk.

32. hur klädde du dig under 2008?

svart, svart, svart. mot slutet av året också lite 30-talsinspirerat, med hatt!

33. vad höll dig mentalt frisk?

vänner, nuff said.

34. vilken var den stora politiska frågan för dig 2008?

hmm, det amerikanska valet, fra-lagen och bostadssituationen i lund.

35. vem saknade du?

intressant nog ingen. är det friskt?

36. var du elak mot någon 2008?

jag skulle säga "nej", men jag är fullt medveten om att alla inte skulle hålla med mig.

37. blev du illa behandlad av någon?

tja, jo, det skulle jag vilja påstå. vissa saker kunde skötts snyggare.

38. bästa nya person du träffade 2008?

surprise, surprise, elli!

39. en värdefull läxa du lärde dig under 2008?

1. låt inte jävlarna trycka ner dig (nygammal läxa, men nyttig att repetera)
2. jag har ganska dålig självbild, vilket jag måste arbeta på.

40. en låtrad som summerar ditt år?

"when you came in, the air went out." - jace everett, bad things.

de senaste dagarna har varit ett lyckorus. i lördags (tekniskt sett söndag) friade jag till elli. hon sa ja. jag vet inte riktigt om jag kan beskriva med ord allt jag känner för henne men jag ska göra ett försök.

för de som inte vet det så träffades jag och elli för ganska precis ett halvår sedan, det vill säga i sormas. vi träffades online och satt och chattade en natt när jag kom med idén att vi skulle träffas nu med en gång. klockan 04.30 träffades vi utanför lunds domkyrka och fortsatte att prata. elli har beskrivit vårt första möte som att det var som att vi redan kände varandra - att vi bara hittat varandra igen. det var precis så jag också kände. månaderna innan jag träffade elli hade jag varit ganska nere, träffat lite folk men inte kunnat uppbåda något längre intresse för någon. elli utmanade mig och lyssnade på ett sätt som jag aldrig upplevt förr. hon var genuint intresserad av vad jag hade att säga och jag var lika intresserad av vad hon i sin tur hade att berätta. sedan dess har vi umgåtts så gott som varje dag och vi får aldrig slut på saker att prata om.

för ungefär en månad sedan började något nytt att utvecklas. jag visste väldigt tidigt i vårt förhållande att jag älskade henne som jag aldrig älskat någon annan och helt plötsligt var det där ordet på "b" inte särskilt farligt längre. när jag är med elli är jag hemma. vi kan sitta tysta i en soffa (även om tystnad är en sällsynt ingrediens när vi är tillsammans) och bara uppleva lugnet tillsammans. vi delar värderingar, intressen och har samma syn på världen. frågan är inte om jag skulle fria, det var om jag kunde undgå att göra det. jag älskar dig, elli. leonard cohen sa det bäst: "i love your body, your spirit and your soul."

jag och niklas kollade in en double feature igår. först såg vi det klassiska originalet av the day the earth stood still. sen gick vi och såg nyinspelningen. här är några anledningar till varför jag slumrade till några minuter i mitten.

titel: the day the earth stood still
skådespelare: keanu reeves, jennifer connelly, jaden smith etc.
regissör: scott derrickson
bolag: 20th century fox
längd: 103 min
år: 2008
land: usa
åldersgräns: varierande mellan 11 år (sverige/norge) till 13 år (usa/filippinerna)
recenserad version: svensk biografutgåva (sf filmstaden, lund 2008-12-20)
tagline: "12.12.08 is the day the earth stood still"

handling

världens ledare (fast främst usa:s) skiter knäck när något stort och hotfullt är på väg rakt mot jorden. istället för att spränga planeten i småbitar saktar objektet ner och visar sig vara en enorm fluorescerande julgranskula från rymden. ur julgranskulan kommer klaatu, en rymdvarelse som kommit för att vara mänskligheten att om de inte skärper sig kommer han förinta dem alla eftersom planeter som kan hysa avancerat liv är en bristvara i galaxen.

skådespel

att klaga över keanu reeves brukar vara som att försöka hitta snö på nordpolen - alldeles för lätt. här är han däremot rätt ok. det beror antagligen på att han ska spela en utomjording som inte har bemästrat sin mänskliga kropp riktigt. reeves kanske är en utomjording på riktigt? det skulle förklara en hel del.

jennifer connelly är som vanligt snygg men usel. hon klarar av att bära mindre biroller, så som i den utmärkta little children (2006), men hon är definitivt inte något leading ladymaterial. och ja, jag vet att hon vann en oscar för a beautiful mind (2001) men att den dynghögen faktiskt vann något kan fortfarande ge mig mardrömmar.

jaden smith ja...vad kan man säga om jaden smith? jag skulle bli väldigt överraskad om han inte får en razzienominering för den här rollen. herregud vad usel han är! här kan vi verkligen se hur kända föräldrar (för den som inte visste det har han en pappa som heter will...) kan ge dig möjligheter som du inte borde ha fått. som regel brukar amerikanska barnskådisar vara helt okej. jaden smith påminde mig mest om en uppdaterad version av den extremt irriterande ungen från shane (1953).

birollsinnehavarna är en härlig blandning med kathy bates som försvarsminister (hahahahaha) och john cleese som professor. cleese är bara med i fem minuter men lyckas spela skjortan av hela ensambeln. det säger allt om skådespelarinsatserna i stort.

manus och regi

originalfilmen var en spännande sci-fithriller där vi i huvudsak fick följa vanliga människors reaktioner på ett besök från rymden. den var smart skriven med ett stark socialt patos och ett anti-krigsbudskap som låg helt rätt i tiden i och med kalla krigets tidiga skeden. vad som är kvar är en soppa av kvasifilosofiskt babbel, specialeffektsonani och ett otroligt vekt och sliskigt budskap om att människans förmåga att känna kärlek är det som ska rädda henne från förstörelse.

för att vara rättvis hade originalet också sina hål i historien, men vad som skiljer den filmen från den här är att det mestadels rörde sig om mindre saker som inte hade någon särskild inverkan på det färdiga manuset. att lista alla märkliga svängar som re-maken tar skulle ta för lång tid så istället följer en lista på saker som irriterade mig:

1. vad hände med rymdskeppet? varför fick vi en julgranskula istället?
2. varför var gort med i re-maken överhuvudtaget? han hade ingen riktig roll.
3. varför är en film gjord 2008 mer amerikacentrerad än en film gjord 1951?
4. var tog de religiösa övertonerna vägen?
5. ett problem som originalet presenterade var att dåtidens fn inte kunde samla alla länder eftersom den internationella situationen var som den var. år 2008 skulle inte något land som är med i fn ens drömma om att missa ett uttalande från en utomjording.
6. kanske var det en inte särskilt subtil referens till george w bushs "skjut först och fråga sen" politik, men skulle usa:s president verkligen reagera så som han gjorde och för den sakens skull, skulle han lämna över ansvaret till landets försvarsminister i en så pass historisk händelse?
7. vem stal sandeffekten från the mummy (1999)?

och så vidare i all oändlighet. jisses.

regin är ett annat av filmens problem. istället för att förlita sig på dialog och handling som originalet slår derrickson på stora specialeffektstrumman i tid och otid. i sina värsta stunder är det som en dålig kopia av independence day (1996). skådespelarregin är obefintlig och som sur grädde på det ruttna moset är filmen full av produktplaceringar. det blir något väldigt ironiskt över att produktplacera en mobiltelefon i en film som i grund och botten anser att miljöförstöringen är det som kommer ha ihjäl planeten.

omdöme

ja, vad ska man säga? en totalt onödig uppdatering av en klassisk film till. re-makes är dessvärre hollywoods största genre just nu känns det som. det måste till en förändring och det nu. men, så länge jag och andra idioter går och ser filmerna i ett rus av nostalgi blir det ingen förändring. just det, jaden smith är aktuell för ännu en re-make - en våldtäkt av en av mina favoritfilmer från min uppväxt. karate kid (1984) är på väg att få en "ansiktslyftning". jag gråter redan.

tydligen har det varit jordbävning i skåne nu på morgonen. en väldigt kraftig sådan med svenska mått mätt dessutom. själv märkte jag ingenting alls. tror jag sover lite för bra ibland. 4,7 på richtersskalan är ungefär som man skulle släppt en bomb några kvarter bort. jisses.

några saker har gått upp för mig sedan jag började lämna den akademiska bubblan:

1. jag är överkvalificerad för i princip alla "skitjobb" som jag inte anser mig för fin att göra. problemet är att de inte vill anställa en akademiker som med största sannolikhet kommer söka sig till något annat.

2. det finns en väldig massa jobb där ute. problemet är att man måste ha specialkunskaper för de flesta av dem. jag har inte körkort för gaffeltruck, kan inte svetsa och inte montera vvs-installationer. trist läge för mig.

3. kultursektorn är ännu värre utarmad på jobb än vad jag trodde.

bah. ibland undrar jag varför man egentligen utbildar sig. borde gått något yrkesinriktat på gymnasiet och tjäna pengar nu, men vill man lära sig så vill man antar jag.

omkring den här tiden varje år brukar jag summera hur serierna jag följer har utvecklats under året och presentera en lista över de sex bästa tv-serierna för närvarande. varför ändra på traditionen? här kommer 2008 års lista.

6. lost
säsong: 4
placering förra året: 10
varför: efter en riktigt långsam tredje säsong blev lost äntligen en serie att räkna med igen. bättre manus, snabbare utveckling och en numera intressant flashbacks (eller snarare flash forwards) gjorde att jag nu faktiskt längtar till nästa säsong.

5. heroes
säsong: 3
placering förra året: 5
varför: även om heroes har blivit bättre det här året kan jag inte sätta serien högre på listan eftersom konkurrensen i år har varit stentuff. överlag mycket underhållande men minuspoäng för att författarna helt enkelt droppade vissa infallsvinklar och verkar ha skrivit ut vissa karaktärer ur serien utan skönjbar förklaring.

4. terminator: the sarah connor chronicles
säsong: 2
placering förra året: -
varför: när jag till sist svalde min stolthet och började titta på en serie baserad på en filmserie jag avgudar (nåja, de två första i alla fall) insåg jag varför det hade varit så mycket snack. när terminator är bra är den riktigt jävla bra. den har vissa nerperioder och/eller onödiga avsnitt, men på det hela taget är det den bästa serie baserad på en film sedan buffy.

3. true blood
säsong: 1
placering förra året: -
varför: en vampyrserie som tar det allra bästa från vampyrmyterna, stryker det löjeväckande och placerar händelserna i en liten håla i den amerikanska södern. hur kan man inte älska den? dessutom, som extra bonus, alexander skarsgård som 1000-årig svensk vampyr. sweet.

2. battlestar galactica
säsong: 4
placering förra året: 1
varför: efter tre år får battlestar galactica snällt hoppa ner en placering på listan. det är fortfarande en av de mest välskrivna serierna jag sett, men med så otroligt genomarbetade tidigare säsonger följer också högt ställda förväntningar - något som jag tycker serien inte riktigt har kunnat leva upp till i år. förhoppningsvis kommer sista halva av fjärde säsongen bli något helt utöver det vanliga.

1. dexter
säsong: 3
placering förra året: 2
varför: förra året var jag orolig för att serien skulle börja upprepa sig. det skulle visa sig att mina farhågor var onödiga - dexter går från klarhet till klarhet. det är just nu den mest välskrivna, välspelade och välproducerade tv-serien som visas.

precis utanför listan: 7. one tree hill (7), 8. fringe (-), 9. scrubs (3)
lite längre ner på listan: 10. criminal minds (8), kyle xy (6)

bah. jag börjar bli sjuk igen. det har inte gått två veckor sen jag äntligen sparkade ut förra förkylningen från min kropp men nu verkar det vara på gång igen. jag har ont i lederna, huvudet och känner mig allmänt krasslig. nåja, det går över.

såg just den första riktiga trailern till star trek XI (vilket jag tänker kalla den för oavsett vad j.j. abrams vill tuta i mig). det var en blandad upplevelse. jag gillade verkligen att abrams tar upp massakern som kirk överlever som pojke och även designen på enterprise, men sen...tja, jag vet inte riktigt. zachary "sylar" quinto som spock lät som ett bra val på förhand men efter att ha sett några klipp av hans rolltolkning vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. och hör och häpna, det tidigare så sexlösa star trekuniversumet visar upp heta sexscener. missförstå mig inte nu, sex är alltid trevligt att både titta på och medverka i, men i star trek? likaså, den här filmen kommer riva upp all kontinuitet som serierna och filmerna kämpat för att hålla samman i lite drygt 40 år. tråkigt.

spelade slut på metal gear solid IV igår och även det var en blandad upplevelse. jag gillade verkligen det första spelet, gillade tvåan lite mer och fullkomligen avgudade det tredje. det fjärde kändes i mångt om mycket mer som en interaktiv film med spelmoment än ett spel med interaktiva filmmoment. och jag vet, jag vet att alla fanboys skriker på internetforumen i högan sky om att metal gear alltid har varit på det sättet. visst, de tidigare spelen har varit fulla med långa mellansekvenser som fört handlingen vidare, men de har i första hand varit spel och inget annat. jag tror jag klockade en mellansekvens i fjärde spelet till lite drygt 45 minuter. det är inte acceptabelt, hur välregisserade de än är. spelet då? jo, det är mer av samma spännande smygande, kurragömma som gjort spelserien känd. men varför inte mer spel och mindre film?

it's time for a change, both here in my blog and in my life. if any non-swedish speakers have been reading this blog i'd like to thank you for the interest. however, i feel that since i mainly publish texts in english on the web my way of expressing myself in my native swedish has become somewhat lacking. hence, i now switch languages.

sådär, klart och fixat. första inlägget på svenska. för att förtydliga lite av "förändringen" som pågår i mitt liv just nu kan jag meddela följande - lunds universitet är idioter. jag tyckte att jag hade ett bra och originellt forskningsområde och att jag var värd en plats på forskarutbildningen. det tyckte inte forskningsenheten. istället gick min tilltänkta plats till en kille som har skrivit om homeros och vergilius (för...det har inte gjorts de senaste 2000 åren), överskridit maxgränsen på sin mastersuppsats med 50 (!) sidor och inte har en tydlig avhandlingsplan. jag begriper inte hur de tänkte, men jag får fatta mig i deras beslut och ta nya tag.

dessa nya tag består till stor del i att det nu med största sannolikhet är slut på min akademiska bana om drygt en månad. så nu letar jag jobb. någon som vill anställa en arbetslös stackars kulturarbetare? nåja, det är väl ingen direkt panik. om det inte är så att jag kan landa ett jobb den närmsta månaden har jag en termins studiestöd kvar. jag antar att jag får skriva in mig på något fejkämne och sova bort tiden eller nåt. men jag är fortfarande ganska less och förbannad på det mer eller mindre fastfrusna akademiska klimatet på lunds universitet. så därför bestämde jag mig för att skita i vad de säger och börja forska på fritiden istället. en bok ska det bli. den som lever får se.

annars rullar livet på ganska bra. elli är underbar som vanligt och jag trivs med henne på ett sätt som jag inte kommer ihåg att jag trivts med någon annan förr. dessutom har jag numera både hatt och mustasch. jag ser ut som en latinogangster. det ni.

i'm beginning to feel a bit better, which is a source of genuine pleasure. you never appreciate your health until you don't have it anymore. got some test results today and there is something wrong with me since they wanted to draw some more blood tomorrow, but they assured me that it wasn't anything serious. more than likely the usual bad stomach and everything that follows with that.

in international news; obama! if you haven't heard the victory speech i really think you should. can be downloaded just about everywhere. a really, really good speech. and hopefully things can at least start getting back to some kind of status quo in the world so the west can focus its' attention on real issues instead of chasing terrorists under every stone that happens to have oil under it.

in local news; they tore down the student-occupied building yesterday and arrested a bunch of students, released them and the students occupied two more buildings. a couple of hours ago the police dragged the squatters out from those buildings too and lund is all in all a city filled with tension tonight. there's talk about a big manifestation outside city hall. i don't really know what to think about it all. me and elli went to see them a few weeks ago. left some cookies for them and showed support. before that i was all for it, and i guess i still am - in principle. i just wish that they didn't put up such a...stupid front. they're doing good, since they really put the living situation in lund on the map, but can't they be more like the squatters of the 60's? well-read and eloquent?

anyway, back to homework.

yes, i pity myself tonight, even though i know that it doesn't help anyone or anything - least of all my self. for two fucking weeks i've been more or less under the weather. fever, sore throat, muscles pains, embarrassing stomach issues and on and on and on. i've been poked, prodded, had my blood taken and other stuff which i'd rather forget. still, it's one step forward, two steps back. like last night. i was in kind of a good mood. sure, i had a little fever and my throat was killing me, but it still felt like i'd hit a turning point. yeah, right, this morning i woke up with worse throat than ever, the muscle pains had returned and no word on any of the tests i took.

and in the middle of all this, elli's been an angel with her patience and i feel like my bad temper for being ill is spilling out over her. i don't want that. elli's my rock. so, anyone have any idea on how long you can have fever before it starts getting dangerous? i mean, it's not a high fever (then i wouldn't be healthy enough to complain) but it's still there. anyway, officially worst halloween ever.

read in the paper this morning that there will be yet another benefit show for breast cancer fund raising. don't get me wrong, i'm all for fund raising for good causes, but isn't it time to switch focus? in a related article i read that today about 90% of all people (not just women, men can get breast cancer too, you know) are saved. still a high number of patients that don't make it, but a 90% chance of survival isn't half bad. so, i decided to look up some numbers. apparently, skin cancer is the most common type of cancer, but has "only" a fatality rate of about 1%. in sweden, where i live, the second most common type of cancer is prostate cancer which affects about 10.000 men each year. around 65% diagnosed with this disease are cured. it seems to me that if a more common form of cancer than breast cancer is deadlier funds should be redistributed to research the former. then again, i guess a prostate isn't as sexy as a breast. what do i know?